En Känsla

Jag insåg något idag. Det är väldigt svårt att lyssna på hiphop offentligt och samtidigt behålla sin värdighet. Det var när jag var ute och körde en sväng med Nas i högtalarna och ena rutan lite nervevad som det började kännas fel. Det är alltid jävligt fånigt att spela hög musik med nervevat fönster, det görs företrädelsevis av folk med epatraktorer och killar som blir lite blöta i byxan av ett riktigt snyggt neonljus monterat under volvon.

Men denna gången så försvann inte känslan när jag sänkte volymen allteftersom jag närmade mig bebyggelse. Det var då det slog mig; det är musikvalet det var fel på. Det passade liksom inte in i gatubilden och det hela började kännas som öppningsscenen i Office space. Det är svårt att backa upp rader som "Dipped to the projects flashin my quick cash
and got my first piece of ass smokin blunts with hash" när man är en vit kille ifrån Sandared. Nej hiphop får man lyssna på med rutan uppe, annars så sprider sig en känlsa av falskhet, ungefär som när man ser Carola på tv.